Om man ändå vore mer som Lasse.
Jag har ägnat 60 minuter åt att se dokumentärfilmen om Lars Winnerbäck.
En passionerad och på många sätt fantastisk tänkare, kännare och människa.
Jag fascineras å det väldigaste av det han säger.
Varje ord som kommer ur hans mun är vägt på en våg som han har i sin kropp.
Om alla skulle få möjligheten att perfektsträvansförändra någonting med sig själva, antingen något i det yttre eller något i det inre, då skulle jag inte behöva tänka en enda sekund.
Jag vet mycket väl vad jag helst skulle förändra med mig själv, det är förmågan att prata lika övertänkt och överkänt som jag skriver.
Vilken tillfredsställelse det måste vara.
Jag vet ju hur mycket jag älskar att skriva, tänk att älska att prata lika mycket.
Jag vet ju hur underbart det känns att fånga mitt inre i handen och splasha in det i datorskärmen, tänk att gå runt och göra det i folks ansikten hela dagarna.
Vilken lycka det vore.
